torsdag 27 september 2012

SUPREME PAIN "Divine Incarnation"

Holländska Supreme Pain med Aad Kloosteerward från de strävsamma dödsarna Sinister släpper här sin tredje platta, med ett omslag som måste vara ett av de snyggaste på länge inom old school dödsen underbara värld. Check it out. Jag har alltid gillat det här bandet pga deras okuvlighet inför hur riktig dödsmetall ska låta. Och vokalisten har ju pysslat med dödsmetall sedan genrens ursprungsdagar. Dock har han aldrig fått något större erkännande utanför Holland. Vi får i alla fall höra kraftfull dödsmetall med riktigt bra tryck i både grindpartier och tyngre mer melodiösa partier. Melodierna är dock inga "hurtiga" gitarrslingor som du får rysningar av utan bara något som används för att lätta upp soundet inför nästa attack av grind och mysig slakt. Om man ska ta något som står ut så är det Aad¨s insatser, hans growl är något "torrt" utan hitta ett bättre ord. Torrt som i bistert och brutalt, inte torrt som i tråkigt. De lyckas också få till en hel del snygga gitarrprylar som inte bara är en vansinning uppvisning i snabbhet på gitarrhalsen utan visar en känsla för hur "riktiga solon" liras. Stöd äkta genuin och fet dödsmetall och kolla upp denna.

8,5/10

onsdag 26 september 2012

BLACK WITCHERY "Inferno of Sacred Destruction"

Sångaren i det här bandet säger att de endast använder svart liksmink eftersom vitt smink står för goda krafter enligt honom. Mycket ska man höra innan dina stackars öron trillar av. Amerikanerna i det här bandet lirar war metal i black metal rustning om man ska välja en tröttsam genrebeteckning. En ohelig allians av kaotisk black och death metal tillsammans med en oerhört intensiv produktion som pockar på din uppmärksamhet. Låtmässigt så låter det i stort sett som att de lirar samma riff i lite olika konstellationer i varenda låt. Det är väldigt montont men samtidigt jävligt rått och riktigt bra. Skrikhalsen bakom micken kallar sig Impurath och spyr ur sig hat i låtar som "Holocaustic Church Devastation" och han gör det med en övertygelse som är få förunnat. Sen att de uppträder live i något som påminner om svarta munkkåpor kan väl inte göra det hela så mycket bättre. Total blasfemi.

8/10
BRAIN DRILL "The Parasites"

Det verkar som att antingen så älskar man eller hatar man dessa grabbar som gör sitt bästa för att krossa alla dina sinnen till en blodig soppa. Flaggskeppet inom överteknisk mangeldöds Origin verkar vara en stor influens för dessa amerikanska Santa Cruz grabbar då det mest handlar om att spela så tekniskt som det bara går samtidigt som det går så snabbt att man är man inte riktigt fattar hur de gör för att komma ihåg alla ackordsföljder och taktbyten som sker i en aldrig sinande ström. Det är imponerande samtidigt som det går ut en del över dynamiken då det ofta mest staplas brutala riff på varandra utan att ha "riktiga låtar". Det blir mest ett uppvisande i teknisk skicklighet, och visst är det imponerande och musiken fyller sin funktion för den som vill ha en vansinnig "blastfest". Men ofta är man mest intresserad av att förstå hur fan de kan lira som de gör vilket gör att det blir väldigt spännande att se live. Där kommer ytterligare ett problem in, det blir ofta bara en "wall of noise" när det liras live om de inte lyckats otroligt bra med lokal och ljudteknik. De här galenpannorna har dock en bra och tight sångare som faktiskt också påminner om en tidigare Origin vokalist och ett och annat parti som lugnar ner trumhinnorna lite, plus att de faktiskt lyckats med en riktigt bra ljudbild på den här debuten. Som Mille i Kreator skulle sagt det "Love Us Or Hate Us".

7/10
DEFEATED SANITY "Chapters of Repugnance"

Genom åren har jag lyssnat på alla typer av dödsmetall, det började med  Entombed när de släppte "Left Hand Path" 1990, om man nu inte räknar in "Beneath The Remains" av Sepultura som släpptes året innan.(Vissa tycker att de lirade thrash på den tiden, men jag tycker de hade lika mycket samröre med dödsmetallen på deras första hårda skivor) En kort period lyssnade jag på rätt många band med Göteborgssoundet också. För att sen fortsätta med alla typer av amerikanska band som Malevolent Creation, mina personliga favoriter Obituary, Morbid Angel, Deicide, osv osv. Floridadödsen har alltid tilltalat mig mer än "broootal death metal" Jag står fan inte ut med s.k pig squeals särskilt inte under senare år. Helt värdelöst. Men det verkar tilltala många kids eftersom det just är brutalt. Var kommer då Defeated Sanity in i sammanhanget? De lirar ju s.k brutal death metal och de har sina ljusa stunder när de påminner om bl a Suffocation i låtuppbyggnaden. Långsamma malande stycken som krossar ben. Även growlaren påminner lite om en ung Frank Mullen när han var något mindre välartikulerad. Dock så använder dessa tyskar sig också av det avskyvärda grisgurglet som jag hatar som pesten. Det ger inte en ytterligare dimension av brutalitet och energi, det skapar mest irritation pga att det skulle kunnat låta så mycket bättre om de skippat det helt. När grabbarna kör sina blastbeatmattor blir det ofta en sammanflätad gröt som gör att dynamiken försvinner. Möjligen vill de ha sin produktion så eftersom det finns hundratals band som har exakt det ljudet när trummorna blastar som mest. Själv är jag ett äkta speedfreak och gillar band som Hate Eternal, Trigger The Bloodshed, Krisiun, Deeds Of Flesh osv. Men jag kräver dynamik och en genomarbetad ljudbild där alla instrument får höras utan att överröstas av varandra. Jag ska gladeligen erkänna att några av de nyare plattorna med Hate Eternal haft ett trumljud som ligger väldigt mycket "up front" i ljudbilden. Men det tar vi en annan gång.

6/10


tisdag 25 september 2012

RAVENCULT "Morbid Blood"

Det här bandet fick jag upp ögonen för när jag besökte "Hell´s Headbangers" sida för ett tag sen. Grekerna lyckas med det mesta på den här plattan. Deras intensiva blandning av black metal och några få stänk aggressiv thrash kombinerat med en mikrofonslaktare med ett riktigt bra svartmetallvrål kan verkligen det här med att snickra ihop brutalt svängiga låtar samtidigt som det är krossande hårt. Jag gillar verkligen deras sätt att få något så hårt att låta så otroligt lättsmält. En kombination som egentligen vore omöjlig, men inte för dessa gubbar. Ljudet på plattan är ganska rent men de har ändå lyckats få med lite skit i produktionen, vilket gör att stämningen i låtarna blir mer ondskefull och rå. Du kommer inte att höra en bättre svartmetallplatta med thrash influenser i år. Jag lovar.

10/10
JUDAS ISCARIOT "Heaven in Flames"

Black metal har jag blivit mer och mer intresserad av de sista åren igen efter att ha varit väldigt fokuserad på dödsmetall under 15 år, och då är det väl kanske ett måste att ta upp detta amerikanska band som ändå gjorde sig ett namn i underjorden när de (han) var aktiva. Det är alltså ett one man army band vi snackar om här. Han hyrde dock in sessionstrummisar efter denna skiva.  Musiken är  generisk black metal med ett enda syfte, att vara så necro, minimalistisk och underground som det bara går. Det är väldigt monotona och enkla gitarrslingor och en släpande och väsande typ av sång som vissa gillar och andra hatar. Jag ligger väl någonstans mittemellan kan man säga. Problement med skivan är väl att den är lite för lagom tycker jag. Black metal ska ju skapa en känsla av misär, undergång och total förödelse. Ska dock sägas att några spår på plattan, t ex Spill the Blood of The Lamb skapar lite mer skitig misärstämning vilket gör att det blir roligare att lyssna på.

5/10


LOCK UP  "Necropolis Transparent"

Detta s.k all-star band med kändisar som Shane Embury, Tompa Lindberg och Nick Barker bjuder oss här på en redig fläskläpp med sin ursinnesgrind blandat med lite döds och crustriff. Det första man slås av är den oerhörda intensiteten i ljudbilden, även om den är något ren och Nick Barker´s hejdlösa piskande av trummskinn och baskaggar. Det finns många tekniska och snabba trummisar, och även om han har lite dåligt rykte bland "riktiga metalheads" pga att han bl a spelat med Cradle Of Filth, så är han en jävel på att grinda tight. No doubt about it. Grinden blandas dock upp med en hel del sväng som sig bör, och man får några välbehövliga andningspauser då och då. Tompa Lindberg på sång som är  känd för sina insatser i At The Gates, Skitsystem, Disfear, The Crown m fl gör också ett riktigt bra jobb bakom micken. Hans röst ligger långt fram i ljudbilden och "tränger på" men det är inget som stör utan det blir mest en intensitetshöjande faktor. Jag tycker de lyckas med att hålla intresset uppe hela skivan och det är ingen lätt grej när det handlar om den här typen av musik. Det gäller att man vet vad man sysslar med och kan det där med låtbyggen. Är det något man kan säga som vore på sin plats vore det möjligen lite mer skit i ljudbilden, men jag klagar inte. De har lyckats få till en bra skiva med gott om kött och fläsk.

8/10

lördag 22 september 2012

FUNERUS "Reduced to Sludge"

Old school döds som luktar ruttet kött och stinkande lik. Bandets stomme består av Jill och John McEntee. John är ju känd från de allsmäktiga dödsgudarna Incantation. I det här bandet har han dock lämnat över större delen av de vokala insatserna till frugan. Han kör endast bakgrundssång i "Create-Destroy" Helhetsintrycket är klart godkänt. De fokuserar mer på riff än teknik skulle man kunna säga. Inte helt olikt Incantation, förutom att texterna inte är fullt lika fokuserade på blasfemi och gudsförakt. Här är det mer "vanliga dödsmetalltexter" med betoning på ond bråd död. När det gäller Jill´s insats bakom micken så är den bra men inte extraordinär. Om man däremot jämför med andra kvinnor inom branschen så är den över genomsnittet. De har också lyckats få till ångvältsljud på plattan, fattas bara annat med dessa veteraner. Inga triggade trummor så långt örat kan nå så klart. Jag gillar skiten och det tror jag du också gör om du har smak för gravgrävar döds med en modern produktion som inte låter demokassett 1988.

8/10
VOLTURYON "Coordinated Mutilation"

Svensk dödsmetall från knätofsarnas landskap, närmare bestämt Borlänge ger oss här sin andra fullängdare på amerikanska undergroundbolaget United Guttural. Är det något att ha då? Ja, det måste jag säga. Det första bandet som jag kommer att tänka på är Grave när jag hör musiken på denna platta. Väl genomtänkt dödsmetall med rejäla hooks och ett gediget dödsrossel som hör hemma i det övre skiktet.

De har en bra förmåga att väva samman mangel med tyngd och känsla för schyssta arrangemang med flyt. Proddningen av Jonas Kjellgren (Centinex, Carnal Forge, Scar Symmetry etc) är ordentligt fet och påminner också om senare års alster med Grave. Volturyon står på egna ben, även om likheterna med Grave är flera. De lyckas få till riktigt bra dödsmetall med ös. Det är väl ändå det som räknas i slutändan?

8/10

fredag 21 september 2012

BEHERIT "Oath of Black Blood"

Begreppet unholy, untight and very true black metal passar mycket bra i detta sammanhang. Jag vet att dessa finnar är kultförklarade och säljer säkert mer merch än många black metal band tillsammans. Förmodligen för att de har jävligt tuffa motiv på tröjorna och har samma status som Burzum i vissa kretsar. Burzum är ett annat band jag aldrig förstått mig på i samma genre som jag nyss nämnde. Missförstå mig rätt, jag gillar kaotiska band som Angelcorpse (och efterföljaren Perdition Temple), Abominator, Impiety, t o m ett band som vansinnigt galna mexarna Embalmed gillar jag, men dessa band är tighta (utom möjligen undantag för sistnämnda) och frambringar ändå ett organiserat kaos. De här killarna har några schyssta riff här och där, men när tempot ökar så blir det genast en gröt av instrument och det låter mest som att de vill dölja att de inte kan lira så bra. Sången är också lagom tight om man säger så, det gruffas och mumlas mest hela tiden utan vare sig mål eller mening. Nja, om det varit första demon av några snorvalpar hade jag kunnat haft överseende med det, men nu vetifan.

4/10
HOUR OF PENANCE "Paradogma"

Italien har mer än bara fotboll och pasta. De har dessutom flera dödsband i yppersta världsklass. Mitt absoluta favoritband är detta totalt kompromisslösa band som kombinerar en otrolig fingertoppskänsla för hur man snickrar ihop minnesvärda riff som fastnar som klister i huvudet, samtidigt som growlaren på denna platta Francesco Paoli verkligen driver musiken framför sig samtidigt som han  charmar brallorna av micken. Bättre growlare finns inte.Han tillför musiken en extra dimension med sitt demoniska och allt igenom genialiska framförande . Detta tillsammans med texter som förkastar katolicismen och religion i stort i påvens land. Kontroversiellt men så otroligt jävla genomtänkt och lysande framfört att man bara kan buga

Produktionen är klanderfri och låtarna är helt perfekta. Denna skiva har spelats hundratals gånger och den är det perfekta soundtracket till vilken dag som helst. Bring em to Sweden för helvete!

10/10

CHAOS INCEPTION "The Aborgation"

Med medlemmar från Monstrosity och sorgligt underskattade Fleshtized, så vet man ungefär hur det här låter. Jag skulle säga att det påminner mer om Fleshtized än om Monstrosity (Tänk en ohelig mix av Hate Eternal och tidiga Krisiun). Det är väldigt tight spelat och tekniskt utan att bli Origin eller Braindrill. Det här är snarare jävligt kraftfull muskeldöds med känsla för schyssta hooks och underbart feta mattor med blastbeats, tack vare en grym produktion så blir känslan av en fet käftsmäll ännu mer kännbar. Och riffen? Ja riffen sitter precis där de ska göra. Det är det som skiljer agnarna från vetet i denna genre av snabb, driven döds. Riffen måste vara bra för att man ska minnas skivan och vilja spela den igen.

Sångaren Chris White är en av de bästa growlare som finns att tillgå i dagsläget, helt i klass med Ross Dolan(Immolation) , David Vincent (Morbid Angel) och Francesco Paoli (Hour Of Penance) Han growlar kraftfullt och artikulerar riktigt bra, fjärran från det vidriga grisgurglet som blivit så populärt på andra sidan pölen.

9/10

torsdag 20 september 2012

NOX "Blood, Bones and Ritual Death"

Holländska Nox med flera medlemmar från ruggigt bra och tyvärr hädangångna  Centurian och en sångare från bandet med det utsökta namnet Prostiute Disfigurement gjorde detta släpp efter deras helt enastående debut "Ixaxaar" 2007. Musiken som liras är blasfemisk och intrikat dödsmetall med jävligt bra sång och ett satans(!) driv. De gör egentligen inget nytt, men har ungefär samma förmåga som Deicide har haft att skriva stenhård dödsmetall som är löjligt medryckande. Samtidigt har de ett eget sound som man genast känner igen. Om det beror på hemligheter i studion eller en enastående förmåga att göra riff som är unika vet jag inte. De är tighta som ett par nyligen inköpta skinnbrallor i storlek small, och samtidigt så otroligt aggressiva och hänförande att man hamnar i trans av att lyssna på dessa demoniska musiker.

9/10
SIX FT DITCH "Voices from an evil God"

Jag har blivit mer och mer intresserad av genren beatdown hardcore med band som Knuckledust, Cold Hard Truth, First Blood och band som gränsar till thrash metal med Slayer riff inslängda i mixen av ilsken vansinnig sång och feta breakdowns, som t ex de excellenta arga gubbarna i All Out War.

Dessa brittiska snubbar som f.ö har en av medlemmarna boende i Stockholm gör allt för att vara så arga och tuffa som möjligt och kallar sin musik för "murdercore" lyckas ganska bra. Det är "läskiga" intron med beskrivningar av mord och prat om vapen etc. Det kan lätt bli löjligt, men eftersom jag är barnsligt förtjust (och aldrig verkar bli vuxen) i genren har jag överseende med det pga att de gör så infernaliskt svintung och medryckande musik med de obligatoriskt nedstämda instrumenten . Produktionen är väldigt fet och inget instrument överröstar det andra, samtidigt som sången är väldigt påträngande på ett bra sätt.

8/10
DEATHBOUND "Non Compos Mentis"

Fy fan vilket bra mangel det här finska bandet med medlemmar från Deathchain och Rotten Sound frambringar. De lirar  grind/death metal med crustinfluenser och har ett sånt otroligt flyt i sitt mangel. Det blir aldrig tråkigt och de har så otroligt många riff som är krossande bra. Just RIFFEN är ju det som skiljer en bra platta från en dålig. Och dessa killar kan mangla fram riff som få andra, jag måste säga att Deathbound smiskar båda de tidigare nämnda banden, även om Deathchain har en annan typ av låtar. Sångaren Kai Jaakkola har ett ilsket grindvrål som han blandar upp med ett något mörkare growl som inte går av för hackor samtidigt som produktionen krossar, man blir mosad. Tyvärr har gossarna tydligen lagt ner, men om du vill ha din grind serverad med ett jävla tryck och utan pardon så ska du låna ett öra eller tre till det här oslagbara eposet. Full pott !!

10/10

onsdag 19 september 2012

PHOBIA "Remnants Of Filth"

Dessa galna grindcrustare från USA har manglat fram vansinnesmusik i två decennium utan att mattas av.
Den nya plattan med  dödskalle på framsidan (Jag är så jävla trött på dödskallar, de finns överallt och t.o.m JC tjejerna har dödskallar på tröjorna, och alla dessa kampsportsmärken som oxå har dödskallar på alla plagg. Man känner sig inte sååå annorlunda när man går omkring med en bandtisha med ännu en dödskalle på...suck.  Men men, det var en parentes. Musiken som manglas fram på plattan är fanimej lika arg som den alltid varit, och det är mer crustgrind än deathgrind som liras om ni hajar. Crustiga riff tillsammans med mattor av blastbeats och en del tuffa körer. Sångaren Shane blandar ett röst som påminner om en argare Cliff i Driller Killer med höga skrik. Intensivt så in i helvete är det i vilket fall som helst när han spyr ut sitt hat mot mänskligheten och mycket annat.   Produktionen är ganska ren och påminner mer om en metalplatta än om en skitig grindcrust platta. Men det skiter jag i, för jag gillar när man hör vad det är som en händer och att man hör att snubbarna kan lira istället för bara gör en enda gröt av instrumenten. Sen måste jag säga att triggningen är godkänd, inget stort misstag med plastiga kaggar eller annat katastrofalt. Bara ren jävla grind i 190km/h och kaggar som låter bra.

Det är mycket  känslan av att bli överkörd av ett tåg i hög hastighet när det manglas som snabbast. Trummisen är tight  och kan det där med grind. En duktig trummis kan hålla upp ett helt band, och en dålig kan sänka hela bandet som ni säkert alla vet.

Vill du ha din grind köttig, tight och befriad från melodier men med ett jävla skönt ös så passar den här plattan perfekt. För fans av högklassig grind med crustinfluenser helt enkelt.