SUPREME PAIN "Divine Incarnation"

Holländska Supreme Pain med Aad Kloosteerward från de strävsamma dödsarna Sinister släpper här sin tredje platta, med ett omslag som måste vara ett av de snyggaste på länge inom old school dödsen underbara värld. Check it out. Jag har alltid gillat det här bandet pga deras okuvlighet inför hur riktig dödsmetall ska låta. Och vokalisten har ju pysslat med dödsmetall sedan genrens ursprungsdagar. Dock har han aldrig fått något större erkännande utanför Holland. Vi får i alla fall höra kraftfull dödsmetall med riktigt bra tryck i både grindpartier och tyngre mer melodiösa partier. Melodierna är dock inga "hurtiga" gitarrslingor som du får rysningar av utan bara något som används för att lätta upp soundet inför nästa attack av grind och mysig slakt. Om man ska ta något som står ut så är det Aad¨s insatser, hans growl är något "torrt" utan hitta ett bättre ord. Torrt som i bistert och brutalt, inte torrt som i tråkigt. De lyckas också få till en hel del snygga gitarrprylar som inte bara är en vansinning uppvisning i snabbhet på gitarrhalsen utan visar en känsla för hur "riktiga solon" liras. Stöd äkta genuin och fet dödsmetall och kolla upp denna.

8,5/10

BLACK WITCHERY "Inferno of Sacred Destruction"

Sångaren i det här bandet säger att de endast använder svart liksmink eftersom vitt smink står för goda krafter enligt honom. Mycket ska man höra innan dina stackars öron trillar av. Amerikanerna i det här bandet lirar war metal i black metal rustning om man ska välja en tröttsam genrebeteckning. En ohelig allians av kaotisk black och death metal tillsammans med en oerhört intensiv produktion som pockar på din uppmärksamhet. Låtmässigt så låter det i stort sett som att de lirar samma riff i lite olika konstellationer i varenda låt. Det är väldigt montont men samtidigt jävligt rått och riktigt bra. Skrikhalsen bakom micken kallar sig Impurath och spyr ur sig hat i låtar som "Holocaustic Church Devastation" och han gör det med en övertygelse som är få förunnat. Sen att de uppträder live i något som påminner om svarta munkkåpor kan väl inte göra det hela så mycket bättre. Total blasfemi.

8/10

BRAIN DRILL "The Parasites"

Det verkar som att antingen så älskar man eller hatar man dessa grabbar som gör sitt bästa för att krossa alla dina sinnen till en blodig soppa. Flaggskeppet inom överteknisk mangeldöds Origin verkar vara en stor influens för dessa amerikanska Santa Cruz grabbar då det mest handlar om att spela så tekniskt som det bara går samtidigt som det går så snabbt att man är man inte riktigt fattar hur de gör för att komma ihåg alla ackordsföljder och taktbyten som sker i en aldrig sinande ström. Det är imponerande samtidigt som det går ut en del över dynamiken då det ofta mest staplas brutala riff på varandra utan att ha "riktiga låtar". Det blir mest ett uppvisande i teknisk skicklighet, och visst är det imponerande och musiken fyller sin funktion för den som vill ha en vansinnig "blastfest". Men ofta är man mest intresserad av att förstå hur fan de kan lira som de gör vilket gör att det blir väldigt spännande att se live. Där kommer ytterligare ett problem in, det blir ofta bara en "wall of noise" när det liras live om de inte lyckats otroligt bra med lokal och ljudteknik. De här galenpannorna har dock en bra och tight sångare som faktiskt också påminner om en tidigare Origin vokalist och ett och annat parti som lugnar ner trumhinnorna lite, plus att de faktiskt lyckats med en riktigt bra ljudbild på den här debuten. Som Mille i Kreator skulle sagt det "Love Us Or Hate Us".

7/10

DEFEATED SANITY "Chapters of Repugnance"

Genom åren har jag lyssnat på alla typer av dödsmetall, det började med  Entombed när de släppte "Left Hand Path" 1990, om man nu inte räknar in "Beneath The Remains" av Sepultura som släpptes året innan.(Vissa tycker att de lirade thrash på den tiden, men jag tycker de hade lika mycket samröre med dödsmetallen på deras första hårda skivor) En kort period lyssnade jag på rätt många band med Göteborgssoundet också. För att sen fortsätta med alla typer av amerikanska band som Malevolent Creation, mina personliga favoriter Obituary, Morbid Angel, Deicide, osv osv. Floridadödsen har alltid tilltalat mig mer än "broootal death metal" Jag står fan inte ut med s.k pig squeals särskilt inte under senare år. Helt värdelöst. Men det verkar tilltala många kids eftersom det just är brutalt. Var kommer då Defeated Sanity in i sammanhanget? De lirar ju s.k brutal death metal och de har sina ljusa stunder när de påminner om bl a Suffocation i låtuppbyggnaden. Långsamma malande stycken som krossar ben. Även growlaren påminner lite om en ung Frank Mullen när han var något mindre välartikulerad. Dock så använder dessa tyskar sig också av det avskyvärda grisgurglet som jag hatar som pesten. Det ger inte en ytterligare dimension av brutalitet och energi, det skapar mest irritation pga att det skulle kunnat låta så mycket bättre om de skippat det helt. När grabbarna kör sina blastbeatmattor blir det ofta en sammanflätad gröt som gör att dynamiken försvinner. Möjligen vill de ha sin produktion så eftersom det finns hundratals band som har exakt det ljudet när trummorna blastar som mest. Själv är jag ett äkta speedfreak och gillar band som Hate Eternal, Trigger The Bloodshed, Krisiun, Deeds Of Flesh osv. Men jag kräver dynamik och en genomarbetad ljudbild där alla instrument får höras utan att överröstas av varandra. Jag ska gladeligen erkänna att några av de nyare plattorna med Hate Eternal haft ett trumljud som ligger väldigt mycket "up front" i ljudbilden. Men det tar vi en annan gång.

6/10

RAVENCULT "Morbid Blood"

Det här bandet fick jag upp ögonen för när jag besökte "Hell´s Headbangers" sida för ett tag sen. Grekerna lyckas med det mesta på den här plattan. Deras intensiva blandning av black metal och några få stänk aggressiv thrash kombinerat med en mikrofonslaktare med ett riktigt bra svartmetallvrål kan verkligen det här med att snickra ihop brutalt svängiga låtar samtidigt som det är krossande hårt. Jag gillar verkligen deras sätt att få något så hårt att låta så otroligt lättsmält. En kombination som egentligen vore omöjlig, men inte för dessa gubbar. Ljudet på plattan är ganska rent men de har ändå lyckats få med lite skit i produktionen, vilket gör att stämningen i låtarna blir mer ondskefull och rå. Du kommer inte att höra en bättre svartmetallplatta med thrash influenser i år. Jag lovar.

10/10

JUDAS ISCARIOT "Heaven in Flames"

Black metal har jag blivit mer och mer intresserad av de sista åren igen efter att ha varit väldigt fokuserad på dödsmetall under 15 år, och då är det väl kanske ett måste att ta upp detta amerikanska band som ändå gjorde sig ett namn i underjorden när de (han) var aktiva. Det är alltså ett one man army band vi snackar om här. Han hyrde dock in sessionstrummisar efter denna skiva.  Musiken är  generisk black metal med ett enda syfte, att vara så necro, minimalistisk och underground som det bara går. Det är väldigt monotona och enkla gitarrslingor och en släpande och väsande typ av sång som vissa gillar och andra hatar. Jag ligger väl någonstans mittemellan kan man säga. Problement med skivan är väl att den är lite för lagom tycker jag. Black metal ska ju skapa en känsla av misär, undergång och total förödelse. Ska dock sägas att några spår på plattan, t ex Spill the Blood of The Lamb skapar lite mer skitig misärstämning vilket gör att det blir roligare att lyssna på.

5/10

LOCK UP  "Necropolis Transparent"

Detta s.k all-star band med kändisar som Shane Embury, Tompa Lindberg och Nick Barker bjuder oss här på en redig fläskläpp med sin ursinnesgrind blandat med lite döds och crustriff. Det första man slås av är den oerhörda intensiteten i ljudbilden, även om den är något ren och Nick Barker´s hejdlösa piskande av trummskinn och baskaggar. Det finns många tekniska och snabba trummisar, och även om han har lite dåligt rykte bland "riktiga metalheads" pga att han bl a spelat med Cradle Of Filth, så är han en jävel på att grinda tight. No doubt about it. Grinden blandas dock upp med en hel del sväng som sig bör, och man får några välbehövliga andningspauser då och då. Tompa Lindberg på sång som är  känd för sina insatser i At The Gates, Skitsystem, Disfear, The Crown m fl gör också ett riktigt bra jobb bakom micken. Hans röst ligger långt fram i ljudbilden och "tränger på" men det är inget som stör utan det blir mest en intensitetshöjande faktor. Jag tycker de lyckas med att hålla intresset uppe hela skivan och det är ingen lätt grej när det handlar om den här typen av musik. Det gäller att man vet vad man sysslar med och kan det där med låtbyggen. Är det något man kan säga som vore på sin plats vore det möjligen lite mer skit i ljudbilden, men jag klagar inte. De har lyckats få till en bra skiva med gott om kött och fläsk.

8/10